Utgiven av Sveriges geologiska undersökning

4.2. Akviferer

Med akvifer menas en geologisk formation eller avlagring som har en så hög permeabilitet eller vattentransporterande förmåga att man via brunnar el. liknande kan utvinna grundvatten. Goda akviferer är vad gäller jordarter sandoch grusåsar men däremot ej lera eller moränjordar; för berggrunden gäller att t. ex. gnejs och graniter är dåliga akviferer i jämförelse med porösa eller sprickiga sand- och kalkstenar. Akvifererna kan vidare delas upp i så kallade bundna eller artesiska (eng. confined) och obundna eller fria (eng. unconfined). En obunden akvifer är en vattenförande formation i vilken grundvattenytan (den översta delen på den mättade zonen) ej når upp till formationens övre begränsning. Grundvattenytan i en sådan akvifer varierar i form och lutning beroende på storlek och avstånd till infiltrations- och utrinningsområden, uttag från pumpning, markytans och akviferens lutning samt olikheter i permeabilitet och porositet. Genom att mäta grundvattenytans höjdnivå på olika punkter kan grundvattenströmmens riktning bestämmas. En bunden akvifer eller artesisk akvifer förekommer där grundvattnet är under större tryck än atmosfärtrycket. I en brunn som är nedförd i en sådan akvifer stiger därför vattenytan i brunnen över underdelen av den tätande formationen.
Vattenståndsfluktuationer i brunnar, vilka hämtar sitt vatten från bundna akviferer, beror i huvudsak på förändringar i tryck snarare än i förändringar i grundvattenmagasinet. Grundvattenytan, eller som den även benämnes »piezometriska ytan», i en bunden akvifer är en trycknivå som sammanbinder punkter med samma hydrostatiska tryck. Skulle denna trycknivå ligga över markytan uppstår en självrinnande brunn eller källa. Det bör också påpekas att en bunden akvifer blir obunden om trycknivån sjunker under botten på den överliggande täta formationen, vanligt är också att en obunden akvifer existerar ovanpå en bunden.

4.4 Grundvattenytans fluktationer

De normala vattenståndsfluktuationernas storlek under ett år varierar i olika jordarter. T t. ex. finkorniga jordar som finmo, mjäla och lera kan de uppgå till flera meter, i sand och grus däremot brukar variationerna sällan överstiga en meter. Detta sammanhänger främst med den stora skillnaden i effektiv porositet mellan finkorniga och grovkorniga jordarter. Samma förhållande gäller för bergarter där fluktuationer i porösa sedimentbergarter som sandsten är av mycket mindre storleksordning än vad fallet är i gnejser och graniter där grundvattnet enbart magasineras i smärre sprickor som relativt snabbt fylls upp med en snabb stigning av grundvattenytan som följd. Fluktuationerna är minst i närheten av källor eller andra fasta dräneringspunkter för att öka i riktning mot grundvattendelaren.

Beträffande leror bör man komma ihåg att i dessa jordarter kan efter en längre tids torka uppstå torksprickor. Via dessa sprickor kan relativt stora vattenmängder infiltreras och nå under leran liggande mer vattenförande jordarter. Detta gäller dock endast i de fall där torksprickorna når igenom lerlagret, vidare är sprickorna endast öppna i början av en regnperiod, på grund av absorbtion av vatten sväller snart leran och sprickorna täpps igen. Dessa faktorer måste beaktas vid t. ex. bedömning av inträffade skador på vattentäkter genom bakteriell förorening- o. d. Man kan t. ex. således ej alltid utgå från att täckande lerlager i alla sammanhang utgör fullgott skydd för brunnar.

6. Grundvattnets allmänna uppträdande i berggrund och jordarter

6.1. Berggrunden AV C. F. MÜLLERN
6.1.1. BERGGRUNDENS UTBREDNING OCH UPPBYGGNAD

Inom området för det topografiska kartbladet 10 F Örebro SV kan berggrunden indelas i två huvudtyper, vilka avsevärt skiljer sig från varandra, nämligen urberg, i huvudsak gnejser, graniter och leptiter, samt kambriska och ordoviciska sediment. En förenklad bild av fördelningen mellan dessa inte minst från grundvattensynpunkt så olika bergarter visas i fig. 2. Av denna framgår, att bergarterna uppträder i ungefär lika utsträckning. Ca 54 % av ytan utgörs av urberg och 46 % av kambro-ordoviciska sediment.

Där urberget är täckt av kambro-ordoviciska sedimentbergarter har en prekambrisk vittringsyta i urberget bevarats tack vare sedimenttäcket. Vittringen har på sådana ställen varit starkast i urbergets överyta för att successivt avta nedåt och i allmänhet helt upphöra på några meters djup. Vittringsprodukterna är främst lermineralen kaolinit och klorit. Genom att dessa mineral i viss mån är rörliga, kan de sätta igen sprickor i urbergets övre delar, vilket kan verka hindrande på vattenföringen. Det har emellertid vid brunnsborrningar ofta visat sig, att just gränsen mellan sandsten och urberg är starkt vattenförande. Då den allra understa delen av sandstenen ofta är starkt vattenförande, kan det tänkas, att lermineralen vid strömningar i sandstenen spolats bort från den allra översta delen av vittringszonen och öppnat sprickorna för vattenpassage. Detta kan främst tänkas inträffa vid pumpning i en brunn, i vilket fall dock endast ett mycket begränsat område påverkas. Huvuddelen av vattnet från gränsen urberg - sandsten får därför sannolikt tillskrivas sandstenen, särskilt då denna är relativt vattengenomsläpplig i sina basala delar (se fig. 3 och tabell 1).

Sprickighet

91% av sprickorna i
kalkstenen är brantare än
75°

93% av alla sprickor i
alunskiffern är brantare än 75°
Sprickigheten i alun-
skiffern verkar vara för-
skjuten, roterad drygt
25° motsols

Inga sprickmätningar
är utförda i skifferleran

73% av sprickorna i
lingulidsandstenen är
brantare än 75°

Har inte kommit åt att
mäta sprickor

6.1.2 BERGGRUNDENS VATTENFÖRANDE FÖRMÅGA

6.1.3 FÖRKASTNINGAR OCH STÖRRE SPRICKZONER

Klicka här om du vill se en bild på större förkastningar och sprickzoner

6.1.9. HORISONTELLA SPRICKOR

I de kambro-ordoviciska bergarterna förekommer horisontella sprickor, i huvudsak utbildade längs de olika skiktplanen i berggrunden. Dessa har ej medtagits i stereogrammen. D° är emellertid ofta vattenförande och fungerar som förbindelse mellan de vertikala sprickorna, genom vilka den huvudsakliga infiltrationen av nederbördsvatten sker. En starkt bidragande orsak till denna uppsprickning längs de horisontella skiktplanen torde vara den belastande och avlastande effekt, som de kvartära nedisningarna har medfört. En annan orsak är avlastningen genom erosion och borttransport av tidigare överlagrande bergmassor. På fig. 17 visas hur ett relativt kraftigt vattenflöde bryter fram ur horisontella sprickor. Här är det undre delen av lingulidsandstenen som spruckit upp längs kontaktzonen mot mickwitziasandstenen.

7. GRUNDVATTENTILLGÅNGAR

7.1. Grundvattentillgångar i isälvsinlagringar

7.1.3 KUMLA - HALLSBERGSÅSEN

Täljeån-Kumla

Inom större delen av åsavsnittet mellan vattendelaren norr om Kumla och fram till Täljeån är grundvattenytan mycket flack. Detta sammanhänger med de mycket jämna topografiska förhållandena. Den utvinnbara mängden grundvatten har i »Utredning angående grundvattentillgången inom Kumla-Hallsbergsregionen» beräknats uppgå till minst 10 l/s. Vattenbeskaffenheten var till en början bra vid den provpumpning som gjordes vid Säbylund men blev snabbt sämre i och med att höga järn- och manganhalter uppträdde. Färgstyrkan och permanganatförbrukningen var även hög, troligen berodde denna kvalitetsförändring på inläckning till åsen av vatten från Ekebymosse.

Kumla stadsbebyggda område

Nästa grundvattenmagasin är till största delen beläget inom själva Kumla stad. Området begränsas i norr av vattendelaren vid Södra Mos och söderut av en vattendelare belägen ca 1 km norr om Blacksta. Grundvattenytan inom själva isälvsavlagringarna är mycket flack men stiger snabbt mot väster in mot stadskärnan. Inom de här förekommande svallsandsområdena är grundvattenytan ej avhängig av nivån i de primära isälvsavlagringarna. Den ur huvudåsen totalt uttagna vattenmängden uppgår till i genomsnitt ca 14 1/s enligt uppgift från Kumla stad (1969). Den maximalt uttagbara grundvattenmängden anges i »Utredning angående grundvattentillgången inom Kumla-Hallsbergsregionen» till 19 1/s.

Blacksta-Berga

Det södra och sista grundvattenmagasinet inom denna ås är beläget mellan området strax söder om Kumla stad och vattendelaren strax nordöst om Hallsberg. Åsen är föga utbildad inom den södra delen. Mot norr i närheten av vattentäkten vid Blacksta är den däremot över 400 m bred och har ett djup av mellan 20 och 30 m. Åsen är speciellt mellan Sanna och Norrby kraftigt svallad, vilket medför att man här ofta finner en övre oregelbunden grundvattenyta representerad av vattenstånden i grävda brunnar längs åssidorna. Den undre och jämna grundvattenytan, huvudsakligen representerad av vattenstånden i borrade brunnar, lutar mot norr och grundvattenmagasinets naturliga utlopp var tidigare vid Ralaåns skärning med åsen strax norr om Blacksta, källa K 16. På grund av den nuvarande vattentäkten i detta område har flödet i källan nu i det närmaste upphört. Den maximalt uttagbara naturliga grundvattenmängden är angiven till cirka 23 1/s (VBB - K-Konsult, 1968).

7.1.5. PÅLSBODA-GLANSHAMMARSÅSEN
Pålsboda-Sköllersta

Denna ås är belägen i kartbladets sydöstra del mellan samhällena Pålsboda och Sköllersta. Norr om Sköllersta gör åsen ett kast åt öster och försvinner ner under ler- och torvmarkerna vid Kvismaren. Åsen är ej särskilt mäktig, i allmänhet ca 10-15 m bred och 8-12 m djup. I trakten av Åkerby är den kraftigt svallad och stora delar av kringliggande områden är täckta av svallsand och svallmo. Dessa lager underlagras oftast av lera, vilket innebär att man här lokalt kan ha två olika grundvattensystem.
Grundvattnet i åsen rör sig från grundvattendelaren strax norr om Pålsboda samhälle mot norr, närmast samhället är emellertid grundvattenströmmen obetydlig och dräneras ut mot svallsandförekomsterna väster om Källbergsbackberget. I dessa jordar rör sig vattnet sedan mot norr för att i höjd med Åkerby delvis förena sig med grundvattnet i själva åsen och delvis dräneras ut via ett flertal smärre källor längs den lilla bäck som rinner fram öster om samhället, källa K 19. Här utrinner även grundvatten från svallsandområdena öster om bäcken. Vid källa K 18 förekommer ett flertal smärre utsläpp längs bäcken. Läckagen torde totalt uppgå till en eller ett par sekundliter. Det bör vid denna källa röra sig om dränering från själva åsen.
Grundvattnet rör sig från Åkerby mot Sköllersta samhälle där delar av grundvattnet tas om hand via den söder om samhället belägna vattentäkten. Vid den grundvattenundersökning som gjordes här under sensommaren 1955, provpumpades ur rörspetsar med cirka 100 l/min varvid fortfarighet med en avsänkning vid pumpplatsen av 3 m erhölls. Kvaliteten på vattnet var god, och det kunde distribueras utan föregående behandling (VIAK, 1956).
Åsen torde från i höjd med Tarsta och vidare norrut verka dränerande på grundvattnet i den underliggande sandstenen. Detta indikeras av grundvattennivålinjerna. Hur stor denna vattenmängd är och var den har sitt naturliga utlopp är ej helt klarlagt. Tidigare rann en del grundvatten ut via källan K 20, denna har nu till största delen sinat beroende på ökade uttag genom nya vattentäkter i åsen och i sandstenen i området söder och sydost om källan. Några nu aktiva källor eller utläckningar har ej påträffats längs Sköllerstabäcken. Tidigare förekom dock utläckning i området öster om Sköllersta samhälle och markerna var här starkt vattensjuka.