Förvisso beslutar riksdagen om energipropositionen den 17 juni 2010 och förmodligen är det väldigt många som inte bryr sig ett dyft om det. Förvisso är det väldigt många som bryr sig om ceremonin som äger rum två dagar senare och förmodligen kan det inte vara många som är okunniga om det datumet.

Förvisso vet de flesta, kanske alla, att ett kärnkraftverk behöver uran för att fungera och förmodligen är det ganska många som hört att uran är det tyngsta naturliga grundämnet. Förvisso förväntas våra riksdagspolitiker fatta vettiga beslut och förmodligen bör de vara väl förtrogna med kärnbränslets (uranets) livsförlopp från vaggan till graven. Förvisso vet våra folkvalda en hel del om riskerna i processens olika steg men förmodligen vill några av dem inte så gärna tala om det. Förvisso kan man förundras över förträngningsorsakerna hos dessa personer men förmodligen är de kbt-dopade till att bara tänka positivt.

Förvisso undervisas det redan i grundskolan om att det uran som finns i jordskorpan utgörs av tre isotoper: uran-234, uran-235, och uran-238 och förmodligen får barnen även veta att uran-235 används som kärnbränsle. Förvisso tycks inte ens alla politiker ha riktigt klart för sig att uran-238, som använts i en kärnreaktor delvis omvandlas till plutonium och förmodligen vill de inte veta det. Förvisso kan detta plutonium, efter en mycket dyrbar och komplicerad process, användas till kärnvapen men förmodligen utnyttjas inte använt kärnbränsle till kärnvapen, idag av någon anständig kärnvapenmakt. Förvisso finns det nationer som, utan att basunera ut det högt och öppet, arbetar med att försöka utvinna och bearbeta plutonium ur använt kärnbränsle och förmodligen finns det stor risk att de lyckas.

Förvisso är det många som känner till att uran till svenska reaktorer importeras. Förmodligen har de då hört länderna Kanada, Australien och Ryssland nämnas och kanske även Namibia, Sydafrika, Kazakstan och Uzbekistan. Förvisso är det rimligtvis även många som hört att Sveriges berggrund är rik på uran och att det finns uran i såväl granit som alunskiffer men förmodligen är det inte många som minns, eller bryr sig om, att man vid Ranstadsverket söder om Billingen under åren 1965-1969 (och i försöksverksamhet fram till 1981) tog fram uran ur alunskiffer. 215 ton anrikades ur ca 1 500 000 ton berg. Förvisso är det många i vårt land som struntar i att det sedan 2005 pågår provborrningar efter uran på många håll i områden som underlagras av kambrosiluriska sediment. Förmodligen har många i dessa urgamla, tätbefolkade bygder förletts till att tro att sådan verksamhet inte orsakar mer problem än vad som normalt brukar orsakas av borrningar efter vatten eller bergvärme. De är grundlurade!

Förvisso är det så att borrkärnor från c:a 20 000 borrhål inklusive arkivmaterial (kartor, protokoll, stratigrafi, kemiska analyser m.m) från hela Sverige, avseende uran- och toriumprospektering, finns i det nationella borrkärnearkivet i Malå i Västerbotten men förmodligen vet inte många att arkivet är fullt tillgängligt för såväl seriösa forskare som för notoriska lycksökare och förslagna bedragare.

Förvisso är det så att Grythytteskiffern i norra Örebro län inte är intressant för gruvföretagen i det här sammanhanget, men utomordentligt bra till taktäckning. Alunskiffern, under Närkeslättens odlingslandskap, är däremot mycket intressant och förmodligen den bäst karterade bergarten i vårt land. Förvisso tycks inte alla beslutsfattare ha begripit, eller velat begripa att traditionell brytningsteknik med djupa lodräta schakt och horisontella orter inte kan användas, om man vill utvinna brännbara ämnen och metaller i alunskiffern under Närkeslätten. Förmodligen har de hört ordet stripmining nämnas men inte riktigt föreställt sig att jättelika milslånga, rullande dagbrott då kommer att skapas i vinkeln mellan Kilsbergen i väster och Hallsbergsbranten i söder.

Förvisso är det så att eftersom uranbrytningen ger svåra miljöproblem har den därför till största delen ägt rum i glest befolkade tundra- och ökenområden på jorden, t ex i Kanada och Australien, där urbefolkningarna oftast inte beretts tillfälle att framföra sina protester. Förmodligen var det inte så välbetänkt av en kärnkraftsföreträdare att uttala sig så som Westinghouse Swedens vd Anders Jackson gjorde i en intervju i februari 2009 när han fick frågan om vad han ansåg om kritiken som riktats mot brytning av uran? Han svarade: "Brytningen vet jag inte jättemycket om och har svårt att uttala mig om."

Förvisso är det så att gruvbolagen är väl medvetna om motståndet mot uranbrytning med stripmingmetoder i Sverige och därför hävdar de att det skulle vara möjligt att utvinna uranet ur alunskiffern med olika varianter av så kallad in situ-lakning (ISL) då lösningsmedel (bl a svavelsyra) pumpas ner i skiffern och löser ut uranet utan att någon brytning och landskapspåverkan behöver ske. Förmodligen är det dock helt omöjligt att finna väldokumenterade positiva erfarenheter från sådana processer i områden på jorden som liknar kulturlandskapen i t ex Skåne, Väster- och Östergötland, på Närkeslätten och i Storsjöbygden.

Förvisso är det ett faktum att all gruvhantering kräver stora mängder processvatten och att det är tekniskt omöjligt att fullständigt rena utsläppsvattnet i ett område med så komplicerade hydrologiska förhållanden som Närkeslättens. Förmodligen är det många närkingar som kan räkna upp Hallands floder men inte funderat över att det i isvattenglasen på Stureplanskrogarna finns vattenmolekyler från Närkeslättens "alla bäckar små" som förts till Hjälmaren via Svartån och Täljeån/Kvismare kanal samt vidare till Mälarens dricksvattentäkter. Förvisso är den kambriska sandstenen, som underlagrar stora delar av Närkeslätten, en ypperlig grundvattenreservoar. Förkastningssprickor under årmiljonerna har resulterat i att det ?nns vertikala förbindelser mellan alla skikten i den kambrordoviciska lagerföljden, från kalkstenen via alunskiffern, lerskiffern och sandstenen ner till urbergsytan i botten. Förmodligen är riskerna stora att otjänligt vatten från borrhål kan förorena såväl ytvatten som de båda vattenförande lagren (akvifererna) i berggrunden.

Förvisso har gruvbolagen lagt märke till, ett för dem paradoxalt fenomen, att det, från Skåne och upp genom landet, finns välutbildade människor som inte accepterar att alunskiffern ska exploateras utan vill att den ska få ligga kvar orörd, där den legat i femhundra miljoner år. Förmodligen har informatörerna fått frågan om de verkligen är medvetna om att företagens inmutningar i Sverige ligger i uråldriga kulturlandskap dit människor kom redan vid istidens slut och att de som nu lever och verkar i dessa områden vill fortsätta att göra så. Förvisso har jag varit med vid flera sådana tillfällen under de senaste trettio åren då eleganta och charmerande informatörer tappat sina påklistrade filmstjärneleenden och blängt ilsket på församlingen. Förmodligen har de då tänkt som Hermann Göring lär ha sagt: "När jag hör ordet kultur, osäkrar jag min revolver"!

Förvisso är det många debattglada kärnkraftsvänner som ödmjukt borde erkänna att de inte vet ett dyft om brytningen av uran men förmodligen är de experter på att inte göra det. De rycker på axlarna och tänker som Madame de Pompadour lär ha yttrat uttrycket "Après nous le déluge" (Efter oss syndafloden).

Lars-Åke