”ONT...!
…DET GÖR ONT…!”

- Det gör ont i Melodifestivalen…
- ”DET GÖR ONT NÄR KNOPPAR BRISTER”…
- Det gör ont när man älskar någon…
- Det gör ont att vara nära vänner…
- Det gör ont att hoppas…

Ja, egentligen gör det ganska ont att leva… på riktigt…
- och det är ju synd…
Det vore ju bättre om det inte gjorde så ont att leva…

…eller…?

- Det kanske MÅSTE göra ont att leva?
- Det kanske blir så, om man verkligen älskar?
- Det kanske blir så, om man verkligen hoppas?
- Det kanske blir så, om man verkligen kämpar?

Det kanske inte går att undvika att
det kommer att göra ont, ibland?
- Att våga göra saker som KAN göra ont
är kanske enda chansen att leva på riktigt?

När VÅREN kommer i NATUREN
så märker man ibland att
många gamla blad och grenar har vissnat
- och kommer inte att leva upp igen…
MEN
när värmen kommer
så kommer det nya knoppar
(ibland på ställen där man inte hade förväntat sig att något skulle blomma eller växa upp).

Och kanske är det precis likadant i NATUREN som i MÄNNISKOLIVET:
- att vissa saker vissnar ibland… och kommer inte att leva upp igen.
Det kan vara känslor som vissnar… förhoppningar som tar slut…
Det kan vara målsättningar, som inte blir som man förväntat sig..
Det kan vara bilden av sig själv, som man plötsligt märker inte stämmer…

Då är det (som i naturen) något som vissnat… och inte kommer att leva upp igen…
- Inte i samma form som förut, i alla fall.
Det gör ont… att märka det.

Men… kanske.. (utan att man märker det…) så börjar det spira nya knoppar…
Kanske på ställen i ens liv där man inte hade förväntat sig att nåt skulle börja blomma.
Kanske märker man att vissa delar av kärleksrelationen -eller vänskapen- har vissnat… och kommer inte att leva upp igen (inte i samma form som förut, i alla fall).
Det gör ont…

Men, så upptäcker man plötsligt nya, glada saker, som man aldrig förut sett… hos sig själv… hos en annan människa.
… man upptäcker plötsligt nya, glada saker, som man aldrig förut sett… i livet man lever.

Och plötsligt, när det gör som mest ont och verkar vissnat och dött, -så känner man VÅREN… sakta komma in i ens liv, i ens hjärta.
- och man ser små enkla tecken på att nya saker börjar växa upp… Nya glada saker växer upp i livet, SAMTIDIGT som andra saker just har vissnat.

Och det gör ont… men det går…

Det kanske MÅSTE göra ont att leva?
- Det kanske blir så, om man verkligen älskar?
- Det kanske blir så, om man verkligen hoppas?
- Det kanske blir så, om man verkligen kämpar?

Det kanske inte går att undvika att
det kommer att göra ont, ibland?
- Att våga göra saker som KAN göra ont
är kanske enda chansen att leva på RIKTIGT?

Hur skulle man göra om man ville TVINGA FRAM våren?
Hur skulle man göra om man ville tvinga en knopp att blomma?
…Det går ju inte…
Det är ju VÄRMEN som gör att kraften inuti får knoppen att börja slå ut i blom.
Det går ju inte att tvinga naturen att slå ut i blom.
- Vi kan möjligtvis HINDRA en blomknopp att slå ut i blom… om vi bara ger den kyla & mörker… Men själva kraften finns där.. alldeles gratis, överallt omkring oss… för; LIVET är ju GRATIS… och nånstans där det ser om mest visset ut finns det spirande liv.

Hur skulle man göra om man ville TVINGA en MÄNNISKA att utvecklas?
Hur skulle man göra om man ville TVINGA fram bättre relationer?
…Det går ju inte…
Det är ju värmen (den kärleksfulla mänskliga värmen) som gör att kraften inuti får människan att utvecklas och börja blomma.
Man kan nog inte tvinga fram människors utveckling.
- Men man kan HINDRA människor att utvecklas, och börja blomma upp… om vi bemöter dem (eller oss själva) med kyla.. och mörker… oärlighet.. om hur det är längst inuti oss. För; sånt hindrar andra människor från att blomma upp.. så hindrar vi oss själva från att utvecklas, bli lyckliga, och verkligen leva livet.

Men om man lever sitt liv öppet… och ärligt.. och sårbart.. med risk för att det kan göra ont… DÅ äntligen får livet en chans att blomma ut… i vårt hjärta.. i relationer… i våra samhällen…
- Om man lever sitt liv öppet… och ärligt.. och sårbart.. med risk för att det kan göra ont… DÅ äntligen kan värmen (den kärleksfulla värmen) få kraften som finns inuti oss, och runt oss, att blomma upp… att utveckla oss ännu mer som människor.. Öppna, ärliga, varma, lyckliga människor.
För; nånstans (kanske där det ser som mest visset ut) finns det spirande liv, när man slutar att krampaktigt hålla fast vid det som vissnat… och vågar släppa det… och tar risken att leva ärligt.. mot sig själv.. ärligt mot sina innersta känslor.. ärligt mot andra människor… och VÅGAR!
Det gör ont… det gör ont, men det går…

Det är ungefär som sagan om TÖRNROSA.
…som kanske egentligen handlar om att DET VACKRA I EN MÄNNISKA KAN SOMNA IN… -och kanske verkar som om det inte finns längre.

Törnrosa; -skönheten som gjorde sig illa… och somnade in… och sov i hundra år.
Det var många som försökte ta sig in till den SLUMRANDE SKÖNHETEN. (På engelska heter ju Törnrosa ’the SLEEPING BEAUTY’ =den slumrande skönheten.)
…Många försökte ta sig in genom de höga vassa törne-häckarna, som växt upp runt slottet där skönheten somnat in. Men de hade fastnat i det vassa törnet… och till slut givit upp.

Precis som vi människor ibland kan ge upp, när vi försöker hitta in till den slumrande skönheten som vi hoppas ändå finns där i en människas hjärta… (…vårt eget hjärta, kanske… eller någon annans…) Då kan det hända att vi ibland ger upp… när vi försökt, -men fastnat, och kanske har ont -inom oss- av våra försök att hitta in till den slumrande skönheten som vi hoppas ska finnas där… längst inuti hjärtat.

I sagan där gav man upp… och törnet växte sig så tjockt, att man till slut INTE LÄNGRE TRODDE att den slumrande skönheten NÅGONSIN SKULLE VAKNA igen.
Men i sagan om Törnrosa så fanns det någon (en prins, förstås :) som ändå vågade tro att det fanns ett spirande liv… någonstans bakom törnet… trots att det inte syntes, just då. Och tack vare sin tro på det, kämpade sig igenom törnet. …Och det gjorde ont… Men till slut kom han igenom törnet… och hittade ända in till den slumrande skönheten… -och kysste liv i prinsessan.

Precis som VI kan hoppas på att det FINNS… lycka… liv… skönhet… nånstans där, längst inuti…
TROTS att vissa saker i våra liv –i våra relationer- kanske faktiskt har HAR vissnat… och dött… så kan vi ÄNDÅ hoppas att det nånstans (kanske där det ser som mest visset ut) finns det ett spirande liv.. en slumrande skönhet… när man slutar att krampaktigt hålla fast vid det som vissnat, och vågar släppa det…
När man lever sitt liv öppet… och ärligt… och sårbart… (med risk för att det kan göra ont) –då äntligen kan vårvärmen/kärleken/vänskapen ta sig in (genom törnet) ända in i en människas hjärta… och kyssa liv i den slumrande skönheten som finns där…. inom oss…
Och det är DÅ… som VÅREN kommer… till en människas hjärta…